tack och bock, flash!

Oj oj!

Var börjar man?

Delkursen Interaktiva medier har verkligen haft sina up's and down's. Det har varit oerhört spännande att försöka få utveckla sina kunskaper inom det närmast omöjliga programmet Adobe Flash CS5. Däremot har man fått lida in absurdum när det gått fel. Det har varit lärorikt på en närmast plågsamt nivå!

Vad jag nu i efterhand kunde ha önskat mig var lite mer hjälp. Jag hade behövt fler föreläsningar, mer handledning och mer tid med någon lärare. Jag hade behövt gå igenom så mycket!

Fast å andra sidan inser jag hur orealistiskt det är. Det jag kräver hade inte gått att få in på en fem veckor kort delkurs. Tyvärr.

Jag kan i alla fall konstatera att jag har lärt mig en del kring begreppet "interaktivitet" och det har särskilt varit spännande att ta sig igenom projektet, trots att vår grupp upplevde en del fatala missöden.

Sammanfattningsvis kan jag säga så här. I kursens inledande fas kände jag mig närmast villig att kräkas på alla Adobes programmerare. ALDRIG skulle jag öppna Flash igen, proklamerade jag högt och gärna. Men nu. Nu... Nu känner jag mig inte främmande för att öppna det igen.

Inte på ett tag.

Men kanske om ett tag.

adobe flash - en studie i gotik

Hej bloggen! Jag vet att jag har försummat dig, men detta projekt har tagit - sakta men säkert - kål på mig. Vilket projekt, säger du?

Where to begin, säger jag!

Herregud. Vi har inlett ett projekt som vi lite vitsigt kallar Sömnpillret. Detta är i kort en interaktiv sömnskola, där man med hjälp av den excentriske Dr. Z vägleds genom den snåriga stigen till en god natts sömn. So far, so good.

Men! Att föra över detta från teori till en någorlunda väl fungerande praktik har varit en sysselsättning värd helvetes skärseldar. Det är skoningslöst hårt arbete; en oroväckande påtaglig stress har likt en våt filt konstant omfamnat mig under den gångna veckan. Således har jag varit så fast i denna nedåtgående spiral av stress att jag inte kunnat ägna dig den uppmärksamhet du förtjänar bloggen! Men, tro mig. Jag har haft mina skäl. Nu tänker jag återigen kasta mig in i den fasansfulla värld vi lite slarvigt refererar till som Adobe Flash CS5.

dramaturgi

Idag har vi gjort en dramaturgisk övning. Min grupp valde att gestalta den klassiska Askungen på ett märkligt vis. Användaren satte sig in i Askungens perspektiv och fick hela tiden göra aktiva val, som påverkade historians slut. Det var väldigt mycket miserabla val, dock. Vilket bara var roligt!

Frågeställningar:
På vilket sätt skiljer sig upplevelsen för ”användaren” vid en IB jämfört med en linjär berättelse?

Upplevelsen blir mer påtaglig. Man engagerar sig i berättelsen när man är en del av den. När man kan sätta sig in i någon annans ögon. Man agerar istället för att reagera. Det blir inte heller lika förutsägbart när det finns olika vägar att ta.

Tillförs den dramaturgiska formen någon ytterligare drivkraft vid IB?

Ja. Det känns som om man hela tiden måste engagera sig i historia, det i sig blir ett incitament, en drivkraft. Den dramaturgiska delen påverkas kanske inte per definition, men varje enskild del blir mer stark och påfallande, då man själv har tagit sig dit.

Förlorar man något?
Ja, möjligheten att njuta av något och bara slappna av (som man kan göra vid en film, exempelvis). Vid IB måste man hela tiden vara på tårna. Dramaturgin blir dessutom svår att styra över vid ickelinjärt berättande.

föreläsning

Åh, vad rörigt det var!

Kenneth J. Knoespel höll i dagens öppna föreläsning, Digital Bauhaus and the Emergence of a New Era of Arts and Crafts.

Det var väldigt svårt att hänga med. Det var teser om att naturvetenskapen måste jobba tillsammans med tekniken och samhällskunskapen. Det var babbel om Bauhaus och what not. Ett evigt hyllande till den nya tekniken, det nya sättet att jobba; att designa. Hyllningar till hans eget hantverk, lite grann.

Förbannat hög abstraktionsnivå och - tyvärr - sömnigt och intetsägande. Det enda intressanta var egentligen när han pratade om design- och konstelement.

Jag är besviken!

the resurrection (flash)

ACK! Just I thought I was out, they pulled me back in...

Äh. Kärt återseende, gamla blogg!

Nu är det ju det här med Flash. Någonting som inte känns så himla gött, faktiskt. Jag känner mig väldigt osäker! Jag har alltid haft svårt för det här med animationer på webb överhuvudtaget. Men samtidigt känner jag mig mogen inför denna kurs. Kanske kan jag bli konverterad? Kanske kan jag bli frälst? VEM VET?

Ett mer realistiskt mål är dock att jag skall anamma något slags "Flash, kan inte leva med det, kan inte leva utan det"-förhållande. Jag hoppas verkligen det. Det vore skönt att vara multimedial i alla avseenden. Man vet ju aldrig när det kan komma till användning!

Dock så får jag jobba hårt med att motivera min egenexistens inom denna kurs. Särskilt när jag har dålig relation till flash, och även för att jag är så himla peppad på att börja jobba med ANNAT än DATORPROGRAM just nu. Är lite mättad, så att säga. Därmed inte sagt att jag inte ska göra mitt bästa. Det blir bara... en utmaning.

DOS

Och psst! Så här blev vårt slutarbete.

we're not in kansas anymore

Herregud. Det är lätt att bli mikronostalgisk över när kurser tar slut. Nu lider PVI mot sitt slut, nämligen. Det känns som det var igår jag satt och filade på det första blogginlägget om hur jag hoppades att denna kurs skulle bli en orgie i Microserfs och kodromantik.

Och lite så blev det faktiskt.

På något plan har min inre nörd vaknat till liv igen. Jag märker det, på de mest banala plan i vardagen. Som att jag exempelvis var mer peppad på att se The Social Network än Woody Allens nya, när jag var på bio i helgen. Det må kanske låta töntigt, men HUR OFTA i livet väljer jag EN FILM OM EN HEMSIDA framför MIN HJÄLTE Woody Allen? Tack, PVI, för detta!

Men, skämt åsido. Den här kursen har givit mig enormt mycket. Från att ha ytterst grundläggande kodkunskaper så känner jag mig nu inte helt främmande för att öppna ett tomt dokument i en textredigera och börja knacka. Det sitter liksom i ryggraden nu. Och det vill ut!

Jag har ökat min förståelse för hur komplex en internetupplevelse egentligen kan vara. Steve Krugs fenomenala bok "Don't Make Me Think" - verkligen, FENOMENALA. Bästa kurslitteraturen jag någonsin läst - fick mig att helt plötsligt känna igen mina surfbeteenden mer. Varför jag valde x framför y var tidigare ett mysterium, nu blev det så uppenbart... Y fick mig ju att tänka!

Men! Jag har också lärt mig att webb tar tid. Webb tar fruktansvärt mycket tid. Och även om jag har lärt mig mer än vad jag föreställt mig på dessa veckor, så tar det tid att lära sig. Man måste göra fel. Man måste göra om. Man måste göra rätt.

Således blir det enda naturliga sättet för att ta detta vidare att fortsätta, fortsätta, fortsätta. Fortsätta skriva fel. Fortsätta göra om. Fortsätta göra rätt.