dramaturgi

Idag har vi gjort en dramaturgisk övning. Min grupp valde att gestalta den klassiska Askungen på ett märkligt vis. Användaren satte sig in i Askungens perspektiv och fick hela tiden göra aktiva val, som påverkade historians slut. Det var väldigt mycket miserabla val, dock. Vilket bara var roligt!

Frågeställningar:
På vilket sätt skiljer sig upplevelsen för ”användaren” vid en IB jämfört med en linjär berättelse?

Upplevelsen blir mer påtaglig. Man engagerar sig i berättelsen när man är en del av den. När man kan sätta sig in i någon annans ögon. Man agerar istället för att reagera. Det blir inte heller lika förutsägbart när det finns olika vägar att ta.

Tillförs den dramaturgiska formen någon ytterligare drivkraft vid IB?

Ja. Det känns som om man hela tiden måste engagera sig i historia, det i sig blir ett incitament, en drivkraft. Den dramaturgiska delen påverkas kanske inte per definition, men varje enskild del blir mer stark och påfallande, då man själv har tagit sig dit.

Förlorar man något?
Ja, möjligheten att njuta av något och bara slappna av (som man kan göra vid en film, exempelvis). Vid IB måste man hela tiden vara på tårna. Dramaturgin blir dessutom svår att styra över vid ickelinjärt berättande.