Herregud. Det är lätt att bli mikronostalgisk över när kurser tar slut. Nu lider PVI mot sitt slut, nämligen. Det känns som det var igår jag satt och filade på det första blogginlägget om hur jag hoppades att denna kurs skulle bli en orgie i Microserfs och kodromantik.
Och lite så blev det faktiskt.
På något plan har min inre nörd vaknat till liv igen. Jag märker det, på de mest banala plan i vardagen. Som att jag exempelvis var mer peppad på att se The Social Network än Woody Allens nya, när jag var på bio i helgen. Det må kanske låta töntigt, men HUR OFTA i livet väljer jag EN FILM OM EN HEMSIDA framför MIN HJÄLTE Woody Allen? Tack, PVI, för detta!
Men, skämt åsido. Den här kursen har givit mig enormt mycket. Från att ha ytterst grundläggande kodkunskaper så känner jag mig nu inte helt främmande för att öppna ett tomt dokument i en textredigera och börja knacka. Det sitter liksom i ryggraden nu. Och det vill ut!
Jag har ökat min förståelse för hur komplex en internetupplevelse egentligen kan vara. Steve Krugs fenomenala bok "Don't Make Me Think" - verkligen, FENOMENALA. Bästa kurslitteraturen jag någonsin läst - fick mig att helt plötsligt känna igen mina surfbeteenden mer. Varför jag valde x framför y var tidigare ett mysterium, nu blev det så uppenbart... Y fick mig ju att tänka!
Men! Jag har också lärt mig att webb tar tid. Webb tar fruktansvärt mycket tid. Och även om jag har lärt mig mer än vad jag föreställt mig på dessa veckor, så tar det tid att lära sig. Man måste göra fel. Man måste göra om. Man måste göra rätt.
Således blir det enda naturliga sättet för att ta detta vidare att fortsätta, fortsätta, fortsätta. Fortsätta skriva fel. Fortsätta göra om. Fortsätta göra rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar