tack och bock, flash!

Oj oj!

Var börjar man?

Delkursen Interaktiva medier har verkligen haft sina up's and down's. Det har varit oerhört spännande att försöka få utveckla sina kunskaper inom det närmast omöjliga programmet Adobe Flash CS5. Däremot har man fått lida in absurdum när det gått fel. Det har varit lärorikt på en närmast plågsamt nivå!

Vad jag nu i efterhand kunde ha önskat mig var lite mer hjälp. Jag hade behövt fler föreläsningar, mer handledning och mer tid med någon lärare. Jag hade behövt gå igenom så mycket!

Fast å andra sidan inser jag hur orealistiskt det är. Det jag kräver hade inte gått att få in på en fem veckor kort delkurs. Tyvärr.

Jag kan i alla fall konstatera att jag har lärt mig en del kring begreppet "interaktivitet" och det har särskilt varit spännande att ta sig igenom projektet, trots att vår grupp upplevde en del fatala missöden.

Sammanfattningsvis kan jag säga så här. I kursens inledande fas kände jag mig närmast villig att kräkas på alla Adobes programmerare. ALDRIG skulle jag öppna Flash igen, proklamerade jag högt och gärna. Men nu. Nu... Nu känner jag mig inte främmande för att öppna det igen.

Inte på ett tag.

Men kanske om ett tag.

adobe flash - en studie i gotik

Hej bloggen! Jag vet att jag har försummat dig, men detta projekt har tagit - sakta men säkert - kål på mig. Vilket projekt, säger du?

Where to begin, säger jag!

Herregud. Vi har inlett ett projekt som vi lite vitsigt kallar Sömnpillret. Detta är i kort en interaktiv sömnskola, där man med hjälp av den excentriske Dr. Z vägleds genom den snåriga stigen till en god natts sömn. So far, so good.

Men! Att föra över detta från teori till en någorlunda väl fungerande praktik har varit en sysselsättning värd helvetes skärseldar. Det är skoningslöst hårt arbete; en oroväckande påtaglig stress har likt en våt filt konstant omfamnat mig under den gångna veckan. Således har jag varit så fast i denna nedåtgående spiral av stress att jag inte kunnat ägna dig den uppmärksamhet du förtjänar bloggen! Men, tro mig. Jag har haft mina skäl. Nu tänker jag återigen kasta mig in i den fasansfulla värld vi lite slarvigt refererar till som Adobe Flash CS5.

dramaturgi

Idag har vi gjort en dramaturgisk övning. Min grupp valde att gestalta den klassiska Askungen på ett märkligt vis. Användaren satte sig in i Askungens perspektiv och fick hela tiden göra aktiva val, som påverkade historians slut. Det var väldigt mycket miserabla val, dock. Vilket bara var roligt!

Frågeställningar:
På vilket sätt skiljer sig upplevelsen för ”användaren” vid en IB jämfört med en linjär berättelse?

Upplevelsen blir mer påtaglig. Man engagerar sig i berättelsen när man är en del av den. När man kan sätta sig in i någon annans ögon. Man agerar istället för att reagera. Det blir inte heller lika förutsägbart när det finns olika vägar att ta.

Tillförs den dramaturgiska formen någon ytterligare drivkraft vid IB?

Ja. Det känns som om man hela tiden måste engagera sig i historia, det i sig blir ett incitament, en drivkraft. Den dramaturgiska delen påverkas kanske inte per definition, men varje enskild del blir mer stark och påfallande, då man själv har tagit sig dit.

Förlorar man något?
Ja, möjligheten att njuta av något och bara slappna av (som man kan göra vid en film, exempelvis). Vid IB måste man hela tiden vara på tårna. Dramaturgin blir dessutom svår att styra över vid ickelinjärt berättande.

föreläsning

Åh, vad rörigt det var!

Kenneth J. Knoespel höll i dagens öppna föreläsning, Digital Bauhaus and the Emergence of a New Era of Arts and Crafts.

Det var väldigt svårt att hänga med. Det var teser om att naturvetenskapen måste jobba tillsammans med tekniken och samhällskunskapen. Det var babbel om Bauhaus och what not. Ett evigt hyllande till den nya tekniken, det nya sättet att jobba; att designa. Hyllningar till hans eget hantverk, lite grann.

Förbannat hög abstraktionsnivå och - tyvärr - sömnigt och intetsägande. Det enda intressanta var egentligen när han pratade om design- och konstelement.

Jag är besviken!

the resurrection (flash)

ACK! Just I thought I was out, they pulled me back in...

Äh. Kärt återseende, gamla blogg!

Nu är det ju det här med Flash. Någonting som inte känns så himla gött, faktiskt. Jag känner mig väldigt osäker! Jag har alltid haft svårt för det här med animationer på webb överhuvudtaget. Men samtidigt känner jag mig mogen inför denna kurs. Kanske kan jag bli konverterad? Kanske kan jag bli frälst? VEM VET?

Ett mer realistiskt mål är dock att jag skall anamma något slags "Flash, kan inte leva med det, kan inte leva utan det"-förhållande. Jag hoppas verkligen det. Det vore skönt att vara multimedial i alla avseenden. Man vet ju aldrig när det kan komma till användning!

Dock så får jag jobba hårt med att motivera min egenexistens inom denna kurs. Särskilt när jag har dålig relation till flash, och även för att jag är så himla peppad på att börja jobba med ANNAT än DATORPROGRAM just nu. Är lite mättad, så att säga. Därmed inte sagt att jag inte ska göra mitt bästa. Det blir bara... en utmaning.

DOS

Och psst! Så här blev vårt slutarbete.

we're not in kansas anymore

Herregud. Det är lätt att bli mikronostalgisk över när kurser tar slut. Nu lider PVI mot sitt slut, nämligen. Det känns som det var igår jag satt och filade på det första blogginlägget om hur jag hoppades att denna kurs skulle bli en orgie i Microserfs och kodromantik.

Och lite så blev det faktiskt.

På något plan har min inre nörd vaknat till liv igen. Jag märker det, på de mest banala plan i vardagen. Som att jag exempelvis var mer peppad på att se The Social Network än Woody Allens nya, när jag var på bio i helgen. Det må kanske låta töntigt, men HUR OFTA i livet väljer jag EN FILM OM EN HEMSIDA framför MIN HJÄLTE Woody Allen? Tack, PVI, för detta!

Men, skämt åsido. Den här kursen har givit mig enormt mycket. Från att ha ytterst grundläggande kodkunskaper så känner jag mig nu inte helt främmande för att öppna ett tomt dokument i en textredigera och börja knacka. Det sitter liksom i ryggraden nu. Och det vill ut!

Jag har ökat min förståelse för hur komplex en internetupplevelse egentligen kan vara. Steve Krugs fenomenala bok "Don't Make Me Think" - verkligen, FENOMENALA. Bästa kurslitteraturen jag någonsin läst - fick mig att helt plötsligt känna igen mina surfbeteenden mer. Varför jag valde x framför y var tidigare ett mysterium, nu blev det så uppenbart... Y fick mig ju att tänka!

Men! Jag har också lärt mig att webb tar tid. Webb tar fruktansvärt mycket tid. Och även om jag har lärt mig mer än vad jag föreställt mig på dessa veckor, så tar det tid att lära sig. Man måste göra fel. Man måste göra om. Man måste göra rätt.

Således blir det enda naturliga sättet för att ta detta vidare att fortsätta, fortsätta, fortsätta. Fortsätta skriva fel. Fortsätta göra om. Fortsätta göra rätt.

skräckexemplet är hyrorna i new york

Jag är ett stort Saturday Night Live-fan. I det senaste Weekend Update, det vill säga den lilla nyhetsrapporteringsketch de har som stående inslag, gjorde Keenan Thompson en fantastiskt rolig Jimmy McMillan, guvernörskandidat och ledare för ett parti som - håll i hatten - kallar sig "The rent is too damn high".



Vore det inte fantastiskt ifall New York fick en guvernör som Jimmy McMillan?

Och! Hörni! "The Rent is too Damn High Party"-hemsida är ett stycke designhistoria. Det är så skrämmande dåligt att det blir extremt roligt att surfa på den. Det är lyteskomik i dess renaste form. Aspirerarande webdesigners: gör så här, fast precis tvärtom.

#tentamen {angst="påtaglig";}

Hoppsan, sa! Hur skall detta gå? Undertecknad har inte skrivit tenta sedan Pompeji begravdes i lava. Och nu skall PLUGGANDET sättas igång. När man helst av allt bara vill sitta hemma och kolla på The Wire. Nåväl. I denna annalkande plugganda, tänkte jag formulera tre frågor som kan hjälpa mina JMM-kumpaner att studera bättre än vad jag kommer att göra.

It goes like this.

1. Beskriv vad en stilmall är och vad de används för.
Stilmallar, CSS, etcetera! Tragglandet må har gäckat oss, men varför använder man egentligen stilmallar? Det är en fråga som kan ge större förståelse för webdesign och hur man "tänker".

2. Beskriv relationen mellan Head och Body. Vad sätter man i Head och vice verca?
Återigen, här är en fråga som ger en större förståelse för webbsidans uppbyggnad. För att kunna bli bra på webbdesign så måste man förstå dess alla delar.

3. Varför är det vettigt att lära sig skriva kod på "riktigt" innan man börjar använda sig av WYSIWYG-program?
Detta kan öppna era ögon inför att resonera kring varför vi bygger i kod, snarare än något annat. Återigen, FÖRSTÅELSEN för varför och hur man jobbar.

inlämning #1

Äntligen! Jag har hunnit bli klar med min första inlämningsuppgift, det vill säga en hemsida kodad i XHTML med stilmallar i CSS. Det må se simpelt ut, men det ligger oh so många slitiga ryggkrökartimmar bakom dessa stycken kod.

Här är en länk:
http://student.ktd.sh.se/~sh09hp9310/inlamningsuppgift_css/

Pssst! Den fungerar även på mobiler!

föreläsning och hypebashing

En man bryter ihop vid bardisken. Han kvider uppgivet, ensamt. Twitter på hans Iphone har ingen täckning inuti detta lokala vattenhål. Bartendern vänder sig emot den upprivne mannen, torkar rent ett ölstop och hänger diskhandduken över axeln, harklar sig och säger tröstande:
– Ah, de sociala medierna. Kan inte leva med dem, kan inte leva utan dem, eh?

Armin Hadzic, projektledare för grafisk design på Pangea Design, föreläste i onsdags på Södertörns högskola. Han höjde givetvis den sociala internetupplevelsen, web 2.0 och liknande, till skyarna. På ett underbyggt, välformulerat men likväl pinsamt skamlöst vis. Det blir ofta så när folk vill visa Berghsesquea youtube-filmer som illustrerar att Facebook är världens näst största land yada yada i all sin oändlighet.

Förlåt. Men... Jaha?

Sociala mediers "framgång" är i sig ett faktum; folk twittrar, fejsbookar, rss:ar ecetera som tokar. Ja jo, visst. Jag räcker upp handen. Jag är en av dem.

Men det är bara en naturlig förlängning av vad Internet alltid har varit: en plattform för kommunikation. Det blir lätt för Star Trek när know-it-alls ska börja spekulera i att nätet kommer att upphöra och app:ar - och nu, publiken, säg det med mig - APP:AR skall ta över web/kommunikationsupplevelsen. Hell, New York Times har ju REDAN GJORT DET!

App:ar kommer kännas lika förlegat som Altavista om ett par år.

Vad som gör nätet så vansinnigt härligt som medium är dess löjliga oförutsägbarhet.

hellojared

Gudskelov. Ännu en sajt på halsen. Tar det med gott mod, för kursens skull. Kursen..?

Kursen, säger ni?

KURSEN?!

Ja, denna bloggs enda motiverade anledning att existera som fis i cymberrymden är att den fungerar som ett hjälpmedel i kursen Publicering via Internet på Södertörns Högskola. En kurs jag, en smula otåligt, väntar på att den skall KICKA igång. Har man en gång läst Microserfs och skrivit kod i pojkrum finns det något romantiskt i att återgå till - vilket jag föreställer mig denna kurs att bli - febrigt kodknackande, hetsigt hårslitande, injicering av (ful)energidryck intravenöst. Jag föreställer mig även jag kommer börja skriva dadaistisk/stream of consciousness poesi i sann hellojared-anda.

Och så önskar jag mig uppriktigt få en djupare förståelse för webbdesign, främst CSS då HTML känns hopplöst daterat.

Jag vill även tänka lite på Bill.

BILL.

BILL!

BILL!!!


(Även om herr Jobs ter sig som ett mer LOGISKT föremål för dyrkan nuförti'n).